Oskar visade sig vara en skinnputte på motorcykel. Det tog mig bara några sekunder att inse att han var hopplöst förälskad i Katja, och ungefär lika lång tid att förstå att hon inte besvarade hans känslor. Han var ganska tyst, men hälsade i alla fall som en normal människa, vilket var mer än jag hade förväntat mig av någon som såg ut som honom. Han hade tydligen erbjudit sig att köra mina väskor hem till Katja på sin motorcykel, så att jag slapp bära dem. Jag gissade att Katja hade utnyttjat hans motorcykel förut, men av någon anledning verkade Oskar bara lycklig över det. Han körde iväg med den enda väskan framför sig och den andra bakom sig. Jag hoppades att han inte skulle tappa dem.

- Vi drar till Hörnet och äter något, sen ska jag visa dig runt, sa Katja.

Jag kom mig inte för att protestera, eller berätta att jag ätit på bussen. Det kändes som att det inte spelade någon roll, för av någon anledning var det som om Katja alltid fick sin vilja igenom. Jag var fortfarande inte säker på om jag gillade den nya Katja, men jag hade väl inget annat val än att acceptera henne.

Hörnet visade sig vara ett väldigt trevligt café, där kvinnan bakom disken rekommenderade oss dagens meny, som bestod av kyckling och pommes frites alternativt potatisgratäng. Vi valde ett litet runt bord vid ett av de stora fönstren och högg in. Det smakade ljuvligt, och trots att jag inte var speciellt hungrig så tryckte jag i mig alltihop. Katja gjorde några försök att få igång ett samtal, men det var svårt, eftersom att jag var ganska blyg och inte visste vad jag skulle svara. När vi båda ätit färdigt tog Katja upp sin mobil och satt och knapprade in sms en lång stund. Jag satt tyst och väntade. Det blev mer och mer pinsamt för varje minut, och tillslut insåg jag att om vi skulle få något sagt, så var det jag som fick ta tag i det.

- Vad ska vi göra idag då? frågade jag.

Katja tittade upp och såg på mig som om hon var förvånad över att jag fortfarande satt kvar. Sedan log hon lite generat.

- Alltså, tjejerna väntar på mig nere på torget. Men du kan väl hänga med, antar jag, sa hon.
Jag satt och glodde på henne som ett fån. Jag hade trott att vi de här två veckorna verkligen skulle umgås, och återuppliva vår vänskap. Men tydligen skulle jag bara få följa med som någon typ av dryg sommargäst när Katja umgicks med sina nya vänner.

Katja såg min motvilja.

- Åh, kom igen Stella. Det tar högst en timme. Sen kan jag visa dig varje centimeter av centrum, och mer om du vill det.

Jag suckade, onödigt tungt, och nickade sedan som en bekräftelse för att jag var med på det.

- Kul. Fast i morgon måste jag jobba, men du kan ju följa med om du vill.

Katja tittade inte på mig längre, utan höll återigen på med sin mobil.

- Jobba? Vars jobbar du? frågade jag med död röst.

- På campingen. Du behöver ju inte göra någonting, bara följa med och hålla mig sällskap.

Hon tittade upp, snabbt, och gav mig återigen ett leende jag kände igen. Det var det som fick mig att bestämma mig.

- Okej, sa jag och log ofrivilligt tillbaka.