Jag är tillbaka, mer taggad än någonsin! Roligt, va? :)

Någon gång i veckan, eller kommande vecka, ska jag verkligen anstränga mig ordentligt för att skriva något riktigt bra åt er, som ni ska få ge kritik till. Mitt enda krav är att ni verkligen anstränger er för att vara snälla, tänk på att jag bara är en liten flicka?

Tills dess får ni mer än gärna ge mig tips, det är jätteroligt!

Just nu är jag inne på någon typ av ungdomsförälskelse som kommer gå åt helvete, hämtar inspiration från allt möjligt.

Var inte rädda för att ge mig tips och kommentarer, om inte här på bloggen, så hör gärna av er på msn/mail: josefiinu@hotmail.com

Oskar visade sig vara en skinnputte på motorcykel. Det tog mig bara några sekunder att inse att han var hopplöst förälskad i Katja, och ungefär lika lång tid att förstå att hon inte besvarade hans känslor. Han var ganska tyst, men hälsade i alla fall som en normal människa, vilket var mer än jag hade förväntat mig av någon som såg ut som honom. Han hade tydligen erbjudit sig att köra mina väskor hem till Katja på sin motorcykel, så att jag slapp bära dem. Jag gissade att Katja hade utnyttjat hans motorcykel förut, men av någon anledning verkade Oskar bara lycklig över det. Han körde iväg med den enda väskan framför sig och den andra bakom sig. Jag hoppades att han inte skulle tappa dem.

- Vi drar till Hörnet och äter något, sen ska jag visa dig runt, sa Katja.

Jag kom mig inte för att protestera, eller berätta att jag ätit på bussen. Det kändes som att det inte spelade någon roll, för av någon anledning var det som om Katja alltid fick sin vilja igenom. Jag var fortfarande inte säker på om jag gillade den nya Katja, men jag hade väl inget annat val än att acceptera henne.

Hörnet visade sig vara ett väldigt trevligt café, där kvinnan bakom disken rekommenderade oss dagens meny, som bestod av kyckling och pommes frites alternativt potatisgratäng. Vi valde ett litet runt bord vid ett av de stora fönstren och högg in. Det smakade ljuvligt, och trots att jag inte var speciellt hungrig så tryckte jag i mig alltihop. Katja gjorde några försök att få igång ett samtal, men det var svårt, eftersom att jag var ganska blyg och inte visste vad jag skulle svara. När vi båda ätit färdigt tog Katja upp sin mobil och satt och knapprade in sms en lång stund. Jag satt tyst och väntade. Det blev mer och mer pinsamt för varje minut, och tillslut insåg jag att om vi skulle få något sagt, så var det jag som fick ta tag i det.

- Vad ska vi göra idag då? frågade jag.

Katja tittade upp och såg på mig som om hon var förvånad över att jag fortfarande satt kvar. Sedan log hon lite generat.

- Alltså, tjejerna väntar på mig nere på torget. Men du kan väl hänga med, antar jag, sa hon.
Jag satt och glodde på henne som ett fån. Jag hade trott att vi de här två veckorna verkligen skulle umgås, och återuppliva vår vänskap. Men tydligen skulle jag bara få följa med som någon typ av dryg sommargäst när Katja umgicks med sina nya vänner.

Katja såg min motvilja.

- Åh, kom igen Stella. Det tar högst en timme. Sen kan jag visa dig varje centimeter av centrum, och mer om du vill det.

Jag suckade, onödigt tungt, och nickade sedan som en bekräftelse för att jag var med på det.

- Kul. Fast i morgon måste jag jobba, men du kan ju följa med om du vill.

Katja tittade inte på mig längre, utan höll återigen på med sin mobil.

- Jobba? Vars jobbar du? frågade jag med död röst.

- På campingen. Du behöver ju inte göra någonting, bara följa med och hålla mig sällskap.

Hon tittade upp, snabbt, och gav mig återigen ett leende jag kände igen. Det var det som fick mig att bestämma mig.

- Okej, sa jag och log ofrivilligt tillbaka.

En flicka gick över vägen. Hon såg ut att vara tio, kanske elva år gammal, och var klädd i ett par pösiga, svarta mjukisbyxor och en röd jacka, som var lite kort i ärmarna. Det axellånga, ljusa håret var uppsatt i två tofsar. Flickans namn var Arica, och det var sista gången man skulle se henne i livet.

I ett samhälle med så lite som tretusen invånare skulle jag nästan omedelbart få ett ryckte om att vara galen, konstig och klantig. Vilket jag kanske också var. Men nu fanns det inte längre någon återvändo. Jag hade lovat att tillbringa en del av mitt sommarlov tillsammans med min före detta bästa kompis Katja, och om jag någon gång trott att hon skulle glömma det löftet, så fick jag sota för det nu. Katja och jag hade visserligen varit mycket bra kompisar en gång i tiden, men nu var vi olika som natt och dag, och jag mindes knappt hur hon såg ut. Därför ville jag helt att bussen skulle vända och köra mig hem igen, där jag satt som på nålar och ideligen tittade ut genom fönstret. Det fanns inte speciellt mycket att se – träden, vägkanten och ett och annat litet hus. Bussen saktade in och svängde av, och jag visste att det nu var mindre än tio minuters resa kvar. En stor skylt hälsade oss välkomna, felstavat och snett, men lite charmigt var det ju ändå. Jag undrade hur Katja såg ut. Var hon fortfarande så där ruskigt blond, eller hade hon färgat håret igen? Var hon fortfarande kort, eller hade hon växt sedan sist? När var sist egentligen? Det måste vara mer än tre år sedan jag såg henne sist. Vi hade mest chattat på msn, och förstås glidit ifrån varandra efter att hon flyttat.

- Avstigning för samtliga passagerare.

Oj då. Bussen hade stannat och alla hade klivit av, utom jag som inte ens märkt att vi var framme. Jag tog mina två väskor och skyndade mig ut. Det var massor med folk på busstationen, men ingen som jag kände igen. Min mobiltelefon var nerpackad i en av väskorna så jag kunde inte ringa till Katja heller. Inte för att jag var säker på om hon fortfarande hade samma nummer. När vi pratat om att jag skulle komma hade hon ringt från sin hemtelefon. Vid utgången stod en lång och smal tjej med kopparrött hår och väntade. Hon kastade en blick ner på sina skor, sedan upp igen och lät blicken svepa över alla som stigit ur bussen. Om jag inte sett det hjärtformade födelsemärket på högra sidan av hennes hals hade jag aldrig känt igen Katja. Hon var… mycket olik sig, minst sagt. Och hon tycktes inte känna igen mig, heller. Jag undrade vad hon skulle tänka om mig. Jag var så lik mig att jag var olik mig, i samma lockiga, bruna hår, med samma bruna ögon och med samma diskreta klädstil som jag alltid haft.

- Stella?

Katjas röst var inte heller vad jag minns den som. Hon hade alltid haft en gäll, lite hysterisk röst, men nu lät hon mer som att hon höll på att somna. Den var låg och lite hes, och jag undrade hur lång tid det tagit för henne att träna in den rösten. Trots att den var så pass låg så hörde jag den över sorlet från de andra människorna på stationen. Jag fick knuffa mig fram för att ta mig till henne, och råkade så när slå till ett litet barn i huvudet med min ena väska.

- Du är dig lik, sa Katja torrt när jag stod framför henne, antagligen med rufsigt hår och röda kinder.

- Önskar jag kunde säga det samma, svarade jag.

Så sken Katja äntligen upp i ett leende som jag kände igen och hon kramade mig snabbt, innan hon kastade med sitt röda hår och plutade lite med läpparna.

- Oskar väntar, sa hon.

Hejsan och varmt välkommen till min nya novellblogg! ;d Hoppas att ni kommer att läsa och uppskatta, och förhoppningsvis ge lite kritik också. Just nu håller jag på att skriva en novell som jag ärligt talat inte har hunnit börja tänka så mycket på om vad ska hända ännu. Men jag kommer nog på något. Jag tror att den första delen kommer i morgon. :)

Vi ses <3