En flicka gick över vägen. Hon såg ut att vara tio, kanske elva år gammal, och var klädd i ett par pösiga, svarta mjukisbyxor och en röd jacka, som var lite kort i ärmarna. Det axellånga, ljusa håret var uppsatt i två tofsar. Flickans namn var Arica, och det var sista gången man skulle se henne i livet.

I ett samhälle med så lite som tretusen invånare skulle jag nästan omedelbart få ett ryckte om att vara galen, konstig och klantig. Vilket jag kanske också var. Men nu fanns det inte längre någon återvändo. Jag hade lovat att tillbringa en del av mitt sommarlov tillsammans med min före detta bästa kompis Katja, och om jag någon gång trott att hon skulle glömma det löftet, så fick jag sota för det nu. Katja och jag hade visserligen varit mycket bra kompisar en gång i tiden, men nu var vi olika som natt och dag, och jag mindes knappt hur hon såg ut. Därför ville jag helt att bussen skulle vända och köra mig hem igen, där jag satt som på nålar och ideligen tittade ut genom fönstret. Det fanns inte speciellt mycket att se – träden, vägkanten och ett och annat litet hus. Bussen saktade in och svängde av, och jag visste att det nu var mindre än tio minuters resa kvar. En stor skylt hälsade oss välkomna, felstavat och snett, men lite charmigt var det ju ändå. Jag undrade hur Katja såg ut. Var hon fortfarande så där ruskigt blond, eller hade hon färgat håret igen? Var hon fortfarande kort, eller hade hon växt sedan sist? När var sist egentligen? Det måste vara mer än tre år sedan jag såg henne sist. Vi hade mest chattat på msn, och förstås glidit ifrån varandra efter att hon flyttat.

- Avstigning för samtliga passagerare.

Oj då. Bussen hade stannat och alla hade klivit av, utom jag som inte ens märkt att vi var framme. Jag tog mina två väskor och skyndade mig ut. Det var massor med folk på busstationen, men ingen som jag kände igen. Min mobiltelefon var nerpackad i en av väskorna så jag kunde inte ringa till Katja heller. Inte för att jag var säker på om hon fortfarande hade samma nummer. När vi pratat om att jag skulle komma hade hon ringt från sin hemtelefon. Vid utgången stod en lång och smal tjej med kopparrött hår och väntade. Hon kastade en blick ner på sina skor, sedan upp igen och lät blicken svepa över alla som stigit ur bussen. Om jag inte sett det hjärtformade födelsemärket på högra sidan av hennes hals hade jag aldrig känt igen Katja. Hon var… mycket olik sig, minst sagt. Och hon tycktes inte känna igen mig, heller. Jag undrade vad hon skulle tänka om mig. Jag var så lik mig att jag var olik mig, i samma lockiga, bruna hår, med samma bruna ögon och med samma diskreta klädstil som jag alltid haft.

- Stella?

Katjas röst var inte heller vad jag minns den som. Hon hade alltid haft en gäll, lite hysterisk röst, men nu lät hon mer som att hon höll på att somna. Den var låg och lite hes, och jag undrade hur lång tid det tagit för henne att träna in den rösten. Trots att den var så pass låg så hörde jag den över sorlet från de andra människorna på stationen. Jag fick knuffa mig fram för att ta mig till henne, och råkade så när slå till ett litet barn i huvudet med min ena väska.

- Du är dig lik, sa Katja torrt när jag stod framför henne, antagligen med rufsigt hår och röda kinder.

- Önskar jag kunde säga det samma, svarade jag.

Så sken Katja äntligen upp i ett leende som jag kände igen och hon kramade mig snabbt, innan hon kastade med sitt röda hår och plutade lite med läpparna.

- Oskar väntar, sa hon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är tillbaka, mer taggad än någonsin! Roligt, va? :)   Någon gång i veckan, eller kommande vecka, ska jag verkligen anstränga mig ordentligt för att skriva något riktigt bra åt er, som ni ska få ge kritik till. Mitt enda krav är att ni verklig...

Oskar visade sig vara en skinnputte på motorcykel. Det tog mig bara några sekunder att inse att han var hopplöst förälskad i Katja, och ungefär lika lång tid att förstå att hon inte besvarade hans känslor. Han var ganska tyst, men hälsade i alla fall...

Hejsan och varmt välkommen till min nya novellblogg! ;d Hoppas att ni kommer att läsa och uppskatta, och förhoppningsvis ge lite kritik också. Just nu håller jag på att skriva en novell som jag ärligt talat inte har hunnit börja tänka så mycket på om...